Läste ett nummer av Bon när jag avnjöt ännu en latte på Tres och hittade Caroline Ringskog Ferrada-Nolis artikel om Poprasism. Jag var tvungen att återvända efter dagens projektmöte för att läsa klart för jag hittade inte artikeln på nätet. Dock denna intressanta bloggpost som i mångt och mycket sammanfattar även mina åsikter. Inte minst hennes artikel Kortslutning i media ger en bra bild av hur totalt ointegrerat det svenska samhället verkar vara med - det svenska samhället...
Jag skulle eventuellt vilja krydda lite extra med hur förändringsrädda och inskränkta svensken i gemen är. Vi tror gärna att vi är så internationella, bara för att vi drömmer om Det Stora Landet I Väster. Vi skiter i Europa, vi skiter till och med i våra grannländer! Vet någon vem som leder Lettland tex? Nej, för vår lika inskränkta borgarpress bryr sig ju inte om att skriva nåt om något sketet grannland. Hur många inser vidden av ett Europasamarbete? Ibland tror man att de som säger ja bara gör det för att vara anti-vänster eller för att slippa växla så ofta...
Nej, i ankdammen Sverige ska man anpassa sig. Bara den som är tillräckligt extremt annorlunda så att denne rent av kan leva på det är värd att beundra. Ni andra håller er i ledet. Köp en villa, pensionsspara, följ vinden, tänk inte så mycket.
Är det bara för att Sverige är så litet? Kanske är vår isolation ett resultat, eller snarare en vidare utveckling, av att vi inte var med i Andra Världkriget? Vi var liksom de enda som inte ens försökte, vi var inte en i gänget. Vi ville inte då, och vill inte nu, vara en i gänget. Men ändå vill vi ju vara med, inte bli utfrysta.
Faktum är att jag är likadan - har aldrig platsat i nåt gäng, men alltid velat tillhöra ett sammanhang. Är jag lika patetisk som Sverige???
Vid närmare eftertanke gäller detta nog inte bara Sverige och svenskar. Det är nog så att detta med att ty sig till sin egen grupp är något grundläggande, ett medfött arv från historien. Kanske just därför något som måste bekämpas desto hårdare. För historiskt är det de mångkulturella som klarat sig bäst. Och vi vill ju gärna ha det så bra som möjligt...
